torsdag 7 januari 2010

Störtförlossning.

Vi hade pratat mycket om förlossningen länge innan det var dags, hade flera planer redo ifall det skulle bli bråttom. Vi visste ju sedan Sagas raketfärd att jag födde barn snabbt, men inte hade vi kunnat ana hur det faktiskt skulle bli.
7/1 var som vilken annan dag som helst, jag hade inga som helst känningar förutom de vanliga förvärkarna och sammandragningarna som jag haft i ett par månader. Vi var iväg på dagen och kastrerade vår katt och hade rätt fullt upp under dagen med att ta hand om honom. Gick och la mig på kvällen precis som vanligt och somnade och sov riktigt riktigt gott (som jag inte annars gjorde som höggravid) till jag vaknade vid 4:15 för att kissa (för vilken gång i ordningen?!) la mig efter toabesöket och vet att jag tänkte för mig själv "nähä ingen bebis inatt heller då..." Låg och vred mig och kunde inte riktigt komma till ro igen, blev då plötsligt s**t nödig så det var bara att baxna sig upp igen och bege sig till toan, klockan var 4:43 när jag reste mig från sängen. Satte mig på toaletten och där hördes ett "knäpp" och en syndaflod, ropade åt gubben som precis varit inne hos Saga att jag trodde vattnet gått, han kom och stirrade på mig och frågade upprört " VADDÅ TROOOR??" jooo sa jag, det har gått! Han ringer då mina föräldrar som har en timmes färd hem till oss, han frågar mig om han ska ringa ambulans men jag bara fnyser. När jag ska resa mig från toaletten kommer värkEN (det var nog bara en enda lång ooond värk) Skriker åt honom att det känns preciiis som med Saga, ont som FAN gör det! Går och vankar fram och tillbaka medan Fredrik ringer förlossningen och en ambulans (tack och lov att iaf en av oss hade sinnesnärvaro) Jag ber honom ringa Anna oxå, som var vår backup barnvakt då hon bodde nära, hon skulle komma=)
Vi klär på oss och går ner i källaren för att vara redo då ambulansen kommer. Väl i garaget känner jag att jag måste krysta, gubben ringer larmcentralen för att kolla vart de är, de skulle vara framme inom 5 minuter men de ville att jag skulle klä av mig och lägga mig ner i en säng då jag hade krystvärkar. Hade jag kunnat hade jag lappat till Fredrik som säger så dumma saker, vaddå lägga mig!? Jag var ju på väg till förlossningen! (ja, inte är man alltid sig själv när man föder barn) Han vallar iaf in mig till en säng i källaren där jag motvilligt klär av mig och lägger mig, när jag lägger mig känner jag huvudet som är på väg ut, precis då kommer 2 ambulanstjejer, de frågar mig vilken vecka jag är i och jag vet att jag tänker "men inte fan vet väl jag, ungen kommer oavsett vilken jäkla vecka jag är i!" De är iaf jätteduktiga och har en bm på telefon hela tiden, 2 krystvärkar senare är bebis ute, den är alldeles tyst och jag frågar om och om igen om den lever, tills jag hör det där fantastiska skriket, det där som är så underbart att tårarna börjar rinna=) Får upp henne på bröstet och kollar mellan bena, jodå! Det är en tjej!! Magkänslan var rätt=) Sen får jag krysta ut moderkakan som får åka med i en kasse till förlossningen, då jag är negativ ville de inte klippa nagelsträngen där utan de ska ju ta prov på den först så Märta blev inlindad i en filt med kassen brevid sig, haha det är verkligen synd att man inte hade närvaro att fota lite i denna kaotiska men rätt lustiga situation=)
Åkte ambulans in till sjukhuset och det var en märklig känsla, att komma till förlossningen när man redan är "klar". Jag skulle bli ihopsydd men det slutade med att jag fick sövas och sys på operation.
Att föda hemma är för mig en erfarenhet jag alltid kommer ha med mig, många saker som hände denna dag är saker jag varit väldigt rädd för. Jag har varit livrädd för att sövas tex, nu vet jag att det inte är det värsta som kan hända. Jag var livrädd för att föda hemma, men det gick och jag klarade det! Jag har gått starkare ur detta, det är en erfarenhet jag inte velat vara utan även om man önskat att få en mer ordnad förlossning än detta så är det ändå nåt jag inte velat byta bort så här i efterhand. Det är få som får vara med om detta och jag är en av dem=) Totalt tog allt max 35 minuter (ingen kollade klockan då hon kom) hennes födelsetid är 5:20 (cirka...)
Hon vägde 4040gr och var 49 cm och världens finaste och vackraste lillasyster har kommit till världen. Vi är världens lyckligaste som får vara föräldrar åt dessa små rödhåriga töser! Och imorgon bitti är det ett år sedan Märta kom till oss, tänk att liten redan blivit så stor!!

3 kommentarer:

Linda sa...

Hej:) Jag hittade skorna på Jobi.se dodm kostade drygt 950 kr, men det är värt varenda kr. Ryggen ska ju hålla i några år:)

Unknown sa...

Oj, vilken berättelse... Helt fantastisk.
Tänk vad olika, vissa kvinnor får kämpa i tiotalstimmar medan andra går snabbt som en raket.

Blir det melodifestivalen ikväll?

Trevlig lördag ♥
Mvh Camilla

Eva sa...

Tack för att du delar med dig! Otroligt häftigt.